Både Nattis och jag har kommit fram till att vi är gravt beroende av  varandra.
Under de dryga fem åren vi känt varandra så har vi (iaf de senaste 3 åren) varit nästintill tvungna att höra något av varandra varje dag ( vet inte om det är så för dig Nattis men iaf för mig).
Ibland har vi även pratat  om hur det skulle vara om vi inte hade träffats, det skulle kännas helt absurt, vi skulle inte ha upplevt alla underbara saker som vi gjort tillsammans.
Vi skulle inte ha:

Suttit och gråtit varje gång vi skulle åka i från varandra.
Gjort  "Jullan och Nattis pärlplace".
Gjort vår egen tolkning av Bolibompa.
Skrattat så att vi nästan har dött.
Skrikit "Själen svartnar!" i de brantaste backarna på bergochdal- banorna på Gröna lund.
Skrikit  sönder våra röster när vi var i Vällingby.
Busat med killarna på alla läger.

Jag vet att det finns 1000-tals saker till men det var de som jag kom på för tillfället.


Men eftersom jag har har haft turen på min sida så vill jag bara säga:

VÄLKOMMEN HEM!!! <3

Forever we'll be more than friends <3

Nu var  man 15 då  :) (ja, Nattis hmgf... jag var i Råcksta xD )

Tack för allt!

Som sagt i dag har det varit en helt vanlig lördag.
Bakade lite med mamma; Kolakakor, Cornflakesdrömmar och Kryddpinnar :)

Men har mest skrvit på min nya novell:

Varför? Varför just jag?!

Jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken.

Allt hade börjat när rullstolen hade fastnat i den tröga snömodden, hjulen satt helt enkelt fast, jag kunde varken rulla framåt eller bakåt. Allt fler blickar riktades emot mig, de såg på mig som om att jag var ett missfoster. Att jag absolut inte skulle befinna mig här på stadens bullriga gator. De ville hellre se mig inlåst på ett boende, där jag inte skulle kunna dra åt mig några blickar. De ville gömma undan "den hemska sanningen" som de kallade den.

"Det är bara att ge upp, du måste be någon om hjälp, som jag nästan alltid måste" tänkte jag medans jag gned mina ömmande händer emot varandra.  "Nu eller aldrig" någon måste ju vilja hjälpa mig, tänkte jag ännu en gång.

"Ehm, ursäkta? sa jag utan att riktigt vända mig till någon speciell. En kraftig stöt fick hela min kropp att hoppa till.

Det var tydligen någon som inte alls hade sett sig för och råkat gå rätt in i både mig och min rullstol.

Personen vände sig snabbt om och ursäktade sig: " Åh förlåt så my..."

Reaktionen var som alltid omedelbar, men den här gången var det annorlunda. Det var inte någon virrig gammal tant som stampade alla människor som var i vägen på tårna. Nej, det var en om man nu kan kalla det så, "en vanlig människa". Det var en kille med de vackraste ögonen jag någonsin sett.

Jag kunde inte få fram ett ljud, eller jo "Gmmffg"

"Å förlåt vad sa du?" Men åh! jag stod där mittemot en av de vackraste människor jag någonsin träffat, och det ända jag kunde få fram var: "Gmmffg" han måste verkligen ha trott att jag var helt dum i huvudet, precis så som folk tror att en rullstolsburen är. Men tillslut så tänkte jag bara: "Säg nått då människa!"

Och som i ett under hörde jag mig själv säga:" Det gör ingenting, är rätt van med att folk inte ser mig." Ibland var det verkligen så, vissa dagar var de som om att jag inte fanns, min familj, mina vänner såg mig inte.

Han avbröt mig i mina tankar med att säga: "Asså, det är inte du som ska säga förlåt, det är jag!"

"Usch, vad pinsamt! Jag har gjort så han har fått dåligt samvete nu med" Tänkte jag argt.

"Ska jag hjälpa dig förresten?, det ser ut som att du sitter fast rätt rejält "

"Mjo... asså du behöver inte...." Mer hann jag inte säga för han avbröt mig med att säga:

"Nej! Stopp, nu hjälper jag dig! punkt slut", sa han och skrattade. Han tog tag i handtagen bak på rullstolen och drog.

Det var inte mer än så jag hade kommit loss!

"Tack", sa jag med en lättnadens suck under tiden jag vände på rullstolen så att jag skulle se hans ansikte igen.

"AHH!, DET ÄR DU! DARIN!", fullkomligt skrek jag ut i stadens buller.

"Shh, ja der är jag, Darin", sa han medans han snabbt såg sig omkring för att se om någon hade hört mitt plötsliga utfall.

"Me...men DU här!?", jag var så chockad så jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

"Japp", han sa det som om det var den naturligaste saken i världen.

" D..duuu h..jälpte mig av alla!" hela min kropp skakade som besatt.

"Ja, det var jag som gick rätt in i dig, så jag tänkte att det minsta jag kunde göra var att hjälpa dig."

Det kändes som att jag hallusinerade. Att jag bara satt och drömde.

Även denna gång avbröt han mig mitt tänkande...

"Jag känner mig fortfarande väldigt klumpig, det var absolut inte meningen", det syntes verkligen att han menade vad han sa.

"Men jag har sagt att det inte gör någonting", jag såg på honom och log.

"Haha, ja du har sagt det, men det spelar ingen roll, jag var klumpig ju" skrattade han och hela ansiktet sken upp, som om han hade fått världens bästa ide.

"Du nu vet jag vad jag ska göra för att gottgöra dig! Bjuda dig på fika", han sa det på ett sånt kul sätt så att jag började skratta.

"Men vad skrattar du åt?" han försökte verkligen att se ledsen ut

"Hahaha, åt dig, för du är knäpp"

"Var det inte en bra ide då?", han sa det på det sättet bara han kunde, så jag tvekade inte ens med att säga:

"Jo visst, om du vill att morgondagens rubriker ska bli: Darin dejtar störd tjej" så, jag betonade störd lite extra.

"Varför skulle det stå så om jag får fråga?" den här gången var han allvalig.

"Men det är ju så folk ser mig, och det är sant"

"För det första, så är du inte alls störd, och för det andra, så är du väldigt trevlig"

Jag visste inte varför men mina kinder blev snabbt röda, efter de ord han sagt, jag såg ner i knät för att inte visa mitt ansikte.

"Kom nu så går vi" han rättade till halsduken och drog upp jackan så långt det gick.

Jag tog ett stadigt tag om drivringarna och med ett snabbt ryck försökte jag ta mig framåt.

Men jag hade fastnat igen.

Jag gav ifrån mig en djup suck som gjorde att Darin vände sig om.

"Åh, vänta, jag hjälper dig.

Ännu en gång tog han ett stadigt tag om mina handtag och drog, och även denna gång kom jag loss.

"Tack" sa jag och vände mitt ansikte uppåt så jag kunde se hans igen.

"Det är nog bäst om jag kör nu, annars kommer du fastna igen", han vände på rullstolen medans han sa det.

"Okej, men kan du köra då?, jag vill inte ha nån vansinneskörning, då blir det nya rubriker:" Darins  vansinneskörning genom Gamla Stan med rullstol, passagerare på sjukhus", haha, det du!", det räckte med att vi såg på varann nån sekund innan vi började as garva båda två...

 Kanske lite mycket att läsa men :P

Komentera gärna, blir så glad då :)